Ett ögonblick: Sofia Hvenfelt

Ett ögonblick: Sofia Hvenfelt

Publicerat 2017-12-01 av Martin Trobäck.

Från ett misslyckat kval för att hålla sig kvar i elitserien, till ett SM-guld och Challenge Cup-silver. Där har ni H65s kapten och försvarsgenerals resa det senaste året. En meriterad ungdomsspelare med 1 EM-guld, 1 EM-brons och 1 OS-brons i bagaget, som är ena halvan av det mittlås som släppt in näst minst mål så här långt i årets upplaga av SHE. Vi träffar Sofia Hvenfelt över en lunch i den nya hemstaden Lund.

Vem är Sofia Hvenfelt och vad pysslar hon med förutom handboll?
– Jag är 21 år och pluggar just nu till beteendevetare. Bor i Lund och identifierar mig väldigt mycket som handbollsspelare. Det är väl ungefär jag.

Vad gör egentligen en lagkapten?
– Jag skulle nog säga att i Ola Månssons lag så gör jag inte så himla mycket, utan han sköter väl det mesta. Det handlar om att vara en länk mellan laget och tränare och att han kan komma och fråga mig hur läget är. Sen att jag tar lite mer ansvar att ha koll på gruppen. Om det är något som behövs tas upp som ligger under ytan. Annars gör jag väl inte speciellt mycket. Jag vet att Ola har sagt någon gång att han vill att jag är lagkapten, för då är det okej att jag skriker mest av alla och låter mest.

Har det med din position på banan att göra? Trea i försvaret.
– Säkert, eftersom jag spelar mycket centralt i banan och har nära till alla och fått mycket speltid.

Du är rätt ny och rätt ung. Brukar man inte ge lagkaptensrollen till en lite mer senior spelare?
– Jo, men så är det kanske i vanliga fall. Ifjor hade vi Anna Olsson som var äldst av alla. Men samtidigt har jag varit lagkapten både i ungdomslandslaget för Ola och i både U- och A-lag i Önnered. Även om jag är ung så har jag erfarenhet av det och tycker det är roligt.

Ett "misslyckat" Champions league-kval vändes till ett strålande utfall i EHF-cupen. Vad tyckte du om CL-kvalet?
– Helt ärligt så var jag lite besviken att vi skulle få spela kval. Jag hade verkligen velat få spela Champions league och hade förväntat mig och trott det när vi vann SM-finalen. I början var man ganska förbannad att EHF tog det ifrån oss. Men sen så möter vi Thüringer i Champions league-kvalet. De är svinbra. Det är inget att snacka om att de skulle gå vidare. Efter det så är det svårt att säga att vi borde vara där, för de var bättre än oss. Det stod mellan oss och dem. Sen hade man ju kunnat hoppas på en bättre lottning och såna saker, men där och då var Thüringen bättre.

Hur känns det att istället få spela gruppspel?
– Det känns skithäftigt. Det var det som blev målet efter Champions league-kvalet. Ska vi inte spela där så ska vi åtminstone ta oss till gruppspelet och få sex bra matcher där. Sen fick vi lottningen och då var de också svinbra, Metzingen. Så jag var lite skeptiskt i hur det skulle gå i Tyskland. Och just då kändes gruppspelet rätt långt borta.

Ni har en fäbless för dramatik och att gå vidare med minsta möjliga marginal.
– Det är lite onödigt kanske, men det var skithäftigt och efter matchen var jag så glad och så lättad.

Hur påverkar fler tuffa matcher i EHF-cupen ert spel i SHE?
– Helt ärligt så vet jag faktiskt inte. Det är lite svårt att säga eftersom vi inte har dubblerat på det här sättet innan. Jag hoppas att det bara kommer gynnas oss. Bättre motstånd. Bättre träning. Att det kommer göra att vi spelar bättre i SHE. Men det är klart att det kan vara slitsamt också. Samtidigt är det det här vi tränat för hela året. Hela försäsongen. Man kan inte gnälla på att det är jobbigt när man får spela så här roliga matcher.

Kör ni "försäsongsträning" nu igen under VM-uppehållet?
– Jag trodde att vi skulle det, men igår på träningen så var det inte så himla tufft. Men jag vågar inte uttala mig riktigt ännu. Vi kan ta det efter kvällens träning. Haha. Det blir mer löpning och gym nu, men sen så har vi några steg till att ta handbollsmässigt också. Vi behöver bli ännu tajtare bakåt och behöver få igång vårt anfallsspel lite bättre. Vi har haft bra kontringar och bra försvar men anfallsspelet har hackat lite. Vi behöver spela upp oss.

Du, och många andra i laget, har spelat med 96-landslaget och mött internationellt motstånd tidigare. Vad är skillnaden på att göra det med landslag och klubblag?
– Oj. Jag tror att den största skillnaden är att i ett landslag spelar du mästerskap. Och då är det så himla hoptryckt och det är väldigt intensivt, medans i klubblag är det lite mer utspritt och man förbereder sig lite mer inför varje match enskilt. Det blir fler enstaka resor också jämfört med mästerskap där man bor på ett och samma ställe hela tiden. Men rent handbollsmässigt och förberedelsemässigt så tycker jag det är ganska likt. Sen är ju spelare vi möter nu bättre än de vi mötte med landslaget. Det är mycket jag har nytta av nu från landslaget. Olika typer av domare. Hur det är att möta små snabba spelare och sådär. Andra typer av handboll.

Tippa gruppen i EHF-cupen.
– Ja, jag kan försöka. Helt ärligt så frågade jag Ola igår om han kunde berätta lite om lagen, för jag ingen koll överhuvudtaget på H.C. Zalau och DHK Banik Most. Jag får väl tippa Larvik som klar favorit. Sen hoppas och tror jag att vi kan komma tvåa. Utan att veta någonting om de andra lagen, förutom att Banik Most leder tjeckiska ligan och den andra ligger femma, så tror jag att Banik Most kommer trea och Zalau sist.

Så:

  1. Larvik
  2. H65 Höör
  3. DHK Banik Most
  4. H.C. Zalau

Inga H65are i nettotruppen till VM, men väl i bruttotruppen. Bland annat hittar vi dig där för första gången. Hur kändes det?
– Jätteroligt, verkligen. Det är klart att spela i landslaget är en jättestor dröm för mig. Och det vill jag jättegärna göra i framtiden. Detta var ett kvitto på att man har ögonen på sig och är ju oerhört motiverande. Jag har ju även varit med på samlingen för ligalandslaget. Det var också jätteroligt att få vara en del av den verksamheten. Den är väldigt annorlunda, med mycket bra förutsättningar. Jag har ju även Clara Monti Danielsson framför mig i bruttotruppen, så jag är just nu fjärdemittsexa.

På fjorton matcher har du 11 varningar och 13 utvisningar. Du är dessutom en av mycket få som lyckats dra på dig ett rött kort för H65 i europacuperna. Krävs det hårdare spel i europa? Tillåts det?
– Är det här statistik från europacupen eller även från SHE?

Nej nej, bara från europacupen.
– Haha. Jag vet inte riktigt. En av anledningar till att det blir så mycket utvisningar är för att jag får spela mycket och tar i och är lite tuff ibland. Men dels så är det lite annorlunda bedömning från match till match. Man måste ställa om sig lite varje gång för att hitta domarnas nivå. Och sen så är det också så att jag spelar med väldigt mycket adrenalin. De här matcherna vi har spelat är viktiga. Det har verkligen varit vinna- eller försvinna-matcher. Då blir det också lätt att ligga på gränsen och ibland hamna över den.

– Det där röda korten fick jag när jag slängde ut bollen mot Atletico Guardes med en minut kvar av matchen. Ola skrek så mycket på mig att jag tänkte att jag kunde gå hem direkt.

– Man möter också mycket annorlunda spelare. De spanska t.ex. var väldigt små. Det gör skillnad när de väger hälften så mycket som en själv.

Du har gått från allsvenskan till SM-guld och Challenge Cup-silver på bara en säsong. Hur stor omställning har det varit? Hur mycket har flytten betytt för din sportsliga och personliga utveckling?
– Jag har faktiskt aldrig spelat i allsvenskan. Vi åkte ur det året jag lämnade. Det var en jättestor omställning. Jag gick från ett år med Önnered där vi förlorade mot Boden i kvalet. Det var jättetufft psykiskt. Jag var lagkapten och skulle sticka efter kvalet. Det var jättetufft. Även om man vet att man i princip är sämre än alla andra lag och kommer förlora mycket så hoppas man ändå varje match att nu vänder det. Den här matchen tar vi poäng. Och så blir man lika besviken varje gång.
Det är klart att det var en jättestor omställning, handbollsmässigt. Sen tyckte jag också att det var en stor omställning att byta lag. Jag flyttade hemifrån, jag bytte lag. Jag trodde inte att det skulle vara så stort. Men det här att gå in i hallen och inte känna alla som sitter där, jättestor skillnad. Och det är väl först typ i år som jag börjar känna mig mer hemma. Det tar väl sin tid, men det är inget man pratar om när man ska byta klubb. Man pratar om vilka förutsättningar som finns. Löner. Vart man ska komma i serien. Man pratar inte om hur man ska lära känna alla och hitta sin roll och plats i truppen.

Hjälper du Evelina Källhage, som kommer från Önnered denna säsongen, med detta nu då?
– Jag försöker hjälpa henne så mycket som möjligt, absolut. Men jag säger även till henne att det är tufft, men bara att kämpa på, för det tar sin tid.

Var H65s europacupsatsning en stor del i ditt beslut att flytta söderut?
– Det var en del av det, men skulle inte vilja säga att det var en stor del. Helt ärligt så visste jag inte riktigt vad det innebar. Jag kommer från Önnered och vi hade bara spelat i elitserien. Jag visste att H65 hade varit ute i europa och spelat, från tidningar, men visste knappt vad det fanns för turneringar. Men nu i efterhand inser jag att det var jackpott. Det är ju hur roligt som helst. Skulle jag välja ett nytt lag nu, med den kunskapen, så hade europacupen varit en stor faktor i beslutet. Att H65 fortsätter att satsa i europacupen är jätteroligt.

Varför tog du beslutet att flytta då?
– Behövde komma hemifrån. Ville spela i ett bättre lag. Vi hade åkt ur och jag ville spela i elitserien. Jag ville ha Ola som tränare.

Du och Emma Lindqvist bildar ett av SHEs mest fruktade mittlås. Varför fungerar det samarbetet så väl?
– Det undrar jag också ibland faktiskt. Nä, men vi har spelat väldigt länge ihop nu. Vi har spelat tre mästerskap tillsammans och en och en halv elitseriesäsong. Redan från början har vi funkat väldigt bra ihop. Jag vet att efter första mästerskapet vi spelade ihop så sa jag att det är jättecoolt att spela med Emma för hon gör precis det jag vill att hon ska göra utan att behöva säga till henne. Vi kompletterar varandra jättebra och vi pratar väldigt mycket handboll. Vi förbereder oss genom att titta på video inför matcherna och pratar om hur vi vill ha det. Vem ska vi lyfta på och inte. Vilket håll ska vi styra spelarna. Det tror jag är en väldigt viktig faktor. Och sen att det aldrig finns någon prestige mellan oss. Vi är trygga med varandra. Det tog lite tid i början, även att få ihop försvaret med tvåorna. Det är det som vi jobbat med i år.